Monica Hellström

Vår första praktik hade vi på Haukeland universitetssjukhus. Där fungerar väldigt mycket som det gör i Sverige men det finns lite skillnader. Det som skiljer sig åt är att det oftast arbetar två sjuksköterskor per arbetspass, ibland var det en sjuksköterska och en hjelpepleier(typ som undersköterska). När det är två sjuksköterskor som arbetar på samma pass är den ena sjuksköterskan medicinskt ansvarig och har därmed huvudansvaret för patienterna i vårdlaget(har hand om läkemedel, rond osv) Den andra sjuksköterskan är mer som undersköterska men kan såklart göra "sjuksköterskeuppgifter" om den ansvariga sjuksköterskan inte hinner med. Genom att det oftast är två sjuksköterskor som arbetar samtidigt blir det mer effektivt och mindre stressigt än vad det blir i Sverige. Jag upplevde dock ibland att kommunikationen inte fungerade så bra mellan sjuksköterskorna, det kändes som att de arbetade mycket på varsitt håll utan att kommunicera med varandra. Det är ju otroligt viktigt att kommunikationen fungerar sjuksköterskorna i mellan så att den ansvariga sjuksköterskan har full koll på alla patienter till rond osv. Men det kan ju också vara så att det bara var jag som uppfattade det så, de kanske tyckte de hade en väldigt bra kommunikation!

En annan skillnad är att vi i Sverige är mycket bättre på basal hygien. De använde inte alls plastförkläden och handskar i samma grad som vi gör. Jag frågade om de inte hade plastförkläden på sjukhusen och fick ett litet vagt svar att det finns men används inte, plastförkläden används mer på sykehjem(äldreboende). Så när vi skulle lägga om sår eller göra andra saker, där vi i Sverige använder plastförkläden, använde vi bara handskar. Vet inte om det är vi i Sverige som är lite väl nojiga när det kommer till hygien och spridning av bakterier. Vad är det som gör att vi använder plastförkläden mycket mer i Sverige? Är det någon evidens bakom att plastförkläden förhindrar spridning av bakterier? Under utbildningen har vi ju i alla fall fått lära oss att basala hygienrutiner är otroligt viktigt för att förhindra spridning av bakterier! De kanske lär sig annorlunda här i Norge. 

I måndags började vår andra praktik, nu är vi på Kalfaret Sykehjem och ska vara där i fem veckor. Ett sykehjem är väldigt likt våra äldreboenden i Sverige. Här i Norge finns både "sykehjem" och "åldershjem". Det som skiljer dessa två hem åt, är att de som bor på sykehjem är sjukare och kräver mer omvårdnad än de som bor på ett åldershjem gör. Kalfaret Sykehjem fungerar nästan precis som äldreboenden i Sverige, den enda skillnaden jag har sett under min första vecka är att på varje dagpass, arbetar en sjuksköterska på varje avdelning som har runt 8 boenden. I Sverige är det en sjuksköterska på runt 50 boenden, lite skillnad. På kvällarna varierar det lite som jag har förstått det, då är det oftast bara en sjuksköterska som har hand om flera avdelningar men det kan vara en till sjuksköterska, är lite osäker om det är så. Jag ska gå kväll i morgon, får ta reda på mer då!

Nästan alla (80-90%) som bor på sykehjem har någon slags demenssjukdom. Detta gör det väldigt krävande för personalen att vårda dem, man har egentligen ingen aning om vilket humör de är på när man går på passet. Och att de glömmer bort vad man har sagt inom två minuter gör saken inte direkt lättare. Jag beundrar verkligen alla dem som arbetar med denna patientgrupp och gör det med ett leende på läpparna och verkligen gör allt de kan för att de som bor på boendet ska ha det så bra som möjligt. Dock finns det personer som inte alls är sådana, jag har stött på dem då jag för några år sedan arbetade på ett äldreboende i ett par somrar.

På tisdag ska jag få gå med en sjuksköterska på ett åldershjem, ska bli intressant och se hur det fungerar där och på torsdag ska jag och Jacob få träffa chefen för Kalfaret Sykehjem och få reda på mer om hur det administrativa fungerar.

Puh, tror jag har fått med allt jag ville få med!